På ytan ser det ut som att mitt liv är händelselöst och många gånger känns det som att jag inte har något liv alls. Med liv tänker jag på allt det jag genom exempelvis socialamedier ser vänner göra, det finns ingen energi och ork till ett "normalt liv" för mig.
Men under ytan där inte många har någon insikt händer det mycket, det är många saker som satts i rörelse, processer som spelar på många känslosträngar.
Det är på gång utredning med nya människor om vilka insatser som kan hjälpa mig i vardagen och ge mig mera livskvalite och det är naturligtvis positivt.. men... det är inte lätt att acceptera sina begränsningar och ovan det lyfta fram sina fel och brister inför nya människor där något förtroende inte hunnit skapas.
Under utan är det en smärtsam process fylld av bla skamkänslor och sorg över hur allt har blivit och borde ha varit. Visst kan jag logiskt tänka i termer "om det hade varit xxx" skulle du sett det såhär då.. men det hjälper inte att ändra på hur det känns nu när det är mig det gäller.
På utsidan syns inte allt detta, det är sådana stunder som idag på toaletten när jag släpper guarden för ett ögonblick som mina ögon plötsligt blir tårfyllda. Och ingen ser hur tankarna mitt i samtalen smiter iväg till sin egen vrå. Alla dessa ansikten jag/vi bär och önskan om att någon ska se igenom paradoxalt med rädslan för att någon faktiskt ska upptäcka det inunder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar