Mening med tillvaron

Jag vill kunna känna glädje och en gnista, men det finns inte där, ingen ork, som att gå i ett kärr utan ände. Vill skrika rakt ut.
Slår på mig själv känner mig så misslyckad och ändå i jämförelse med Mellanösterns kriser vad har jag att klaga över?!

Önskar så att det som vi blir matade med dagligen "att bara vända tanken" vore det quick fix som kunde vända på allt till det bättre. Men blir bara mer nedslagen av dessa heja på tillrop.

Kan inte acceptera att mitt liv ser ut som det gör men förmår inte hitta lösningen och ändra på det. Min terapeut säger att acceptera och finna vägar för att höja livskvaliteten ska stå i centrum och inte lösningar. Men hur svårt är inte det, det känns som att ge upp och livet måste vara mer än såhär, vad är det annars för mening med det. Då blir det bara bortkastade dagar, veckor, månader och år.

Logiskt vet jag att terapeuten har rätt, för hade det genom årens lopp funnits en snabb läkning hade det aldrig blivit såhär. Men andra klarar juh så mycket mer, jag vill ge något, känna att jag bidrar, känna att det finns någon mening med mitt liv.

Läste en engelsk blogg som handlar om trauma och dissociation, den förklarar väldigt tydligt och ger också perspektiv på att jämföra olika människors öden och mycket mer. Den tycker jag alla som vill och har möjlighet ska gå in och läsa på.

Det händer som sagt inte mycket, dagarna mest bara passerar med ett inre och yttre kaos som är svårt att förhålla sig till. Sömnen har blivit min tillflykt.

Under ytan

På ytan ser det ut som att mitt liv är händelselöst och många gånger känns det som att jag inte har något liv alls. Med liv tänker jag på allt det jag genom exempelvis socialamedier ser vänner göra, det finns ingen energi och ork till ett "normalt liv" för mig.

Men under ytan där inte många har någon insikt händer det mycket, det är många saker som satts i rörelse, processer som spelar på många känslosträngar.

Det är på gång utredning med nya människor om vilka insatser som kan hjälpa mig i vardagen och ge mig mera livskvalite och det är naturligtvis positivt.. men... det är inte lätt att acceptera sina begränsningar och ovan det lyfta fram sina fel och brister inför nya människor där något förtroende inte hunnit skapas.

Under utan är det en smärtsam process fylld av bla skamkänslor och sorg över hur allt har blivit och borde ha varit. Visst kan jag logiskt tänka i termer "om det hade varit xxx" skulle du sett det såhär då.. men det hjälper inte att ändra på hur det känns nu när det är mig det gäller.

På utsidan syns inte allt detta, det är sådana stunder som idag på toaletten när jag släpper guarden för ett ögonblick som mina ögon plötsligt blir tårfyllda. Och ingen ser hur tankarna mitt i samtalen smiter iväg till sin egen vrå. Alla dessa ansikten jag/vi bär och önskan om att någon ska se igenom paradoxalt med rädslan för att någon faktiskt ska upptäcka det inunder.