Mening med tillvaron

Jag vill kunna känna glädje och en gnista, men det finns inte där, ingen ork, som att gå i ett kärr utan ände. Vill skrika rakt ut.
Slår på mig själv känner mig så misslyckad och ändå i jämförelse med Mellanösterns kriser vad har jag att klaga över?!

Önskar så att det som vi blir matade med dagligen "att bara vända tanken" vore det quick fix som kunde vända på allt till det bättre. Men blir bara mer nedslagen av dessa heja på tillrop.

Kan inte acceptera att mitt liv ser ut som det gör men förmår inte hitta lösningen och ändra på det. Min terapeut säger att acceptera och finna vägar för att höja livskvaliteten ska stå i centrum och inte lösningar. Men hur svårt är inte det, det känns som att ge upp och livet måste vara mer än såhär, vad är det annars för mening med det. Då blir det bara bortkastade dagar, veckor, månader och år.

Logiskt vet jag att terapeuten har rätt, för hade det genom årens lopp funnits en snabb läkning hade det aldrig blivit såhär. Men andra klarar juh så mycket mer, jag vill ge något, känna att jag bidrar, känna att det finns någon mening med mitt liv.

Läste en engelsk blogg som handlar om trauma och dissociation, den förklarar väldigt tydligt och ger också perspektiv på att jämföra olika människors öden och mycket mer. Den tycker jag alla som vill och har möjlighet ska gå in och läsa på.

Det händer som sagt inte mycket, dagarna mest bara passerar med ett inre och yttre kaos som är svårt att förhålla sig till. Sömnen har blivit min tillflykt.