Mening med tillvaron

Jag vill kunna känna glädje och en gnista, men det finns inte där, ingen ork, som att gå i ett kärr utan ände. Vill skrika rakt ut.
Slår på mig själv känner mig så misslyckad och ändå i jämförelse med Mellanösterns kriser vad har jag att klaga över?!

Önskar så att det som vi blir matade med dagligen "att bara vända tanken" vore det quick fix som kunde vända på allt till det bättre. Men blir bara mer nedslagen av dessa heja på tillrop.

Kan inte acceptera att mitt liv ser ut som det gör men förmår inte hitta lösningen och ändra på det. Min terapeut säger att acceptera och finna vägar för att höja livskvaliteten ska stå i centrum och inte lösningar. Men hur svårt är inte det, det känns som att ge upp och livet måste vara mer än såhär, vad är det annars för mening med det. Då blir det bara bortkastade dagar, veckor, månader och år.

Logiskt vet jag att terapeuten har rätt, för hade det genom årens lopp funnits en snabb läkning hade det aldrig blivit såhär. Men andra klarar juh så mycket mer, jag vill ge något, känna att jag bidrar, känna att det finns någon mening med mitt liv.

Läste en engelsk blogg som handlar om trauma och dissociation, den förklarar väldigt tydligt och ger också perspektiv på att jämföra olika människors öden och mycket mer. Den tycker jag alla som vill och har möjlighet ska gå in och läsa på.

Det händer som sagt inte mycket, dagarna mest bara passerar med ett inre och yttre kaos som är svårt att förhålla sig till. Sömnen har blivit min tillflykt.

Under ytan

På ytan ser det ut som att mitt liv är händelselöst och många gånger känns det som att jag inte har något liv alls. Med liv tänker jag på allt det jag genom exempelvis socialamedier ser vänner göra, det finns ingen energi och ork till ett "normalt liv" för mig.

Men under ytan där inte många har någon insikt händer det mycket, det är många saker som satts i rörelse, processer som spelar på många känslosträngar.

Det är på gång utredning med nya människor om vilka insatser som kan hjälpa mig i vardagen och ge mig mera livskvalite och det är naturligtvis positivt.. men... det är inte lätt att acceptera sina begränsningar och ovan det lyfta fram sina fel och brister inför nya människor där något förtroende inte hunnit skapas.

Under utan är det en smärtsam process fylld av bla skamkänslor och sorg över hur allt har blivit och borde ha varit. Visst kan jag logiskt tänka i termer "om det hade varit xxx" skulle du sett det såhär då.. men det hjälper inte att ändra på hur det känns nu när det är mig det gäller.

På utsidan syns inte allt detta, det är sådana stunder som idag på toaletten när jag släpper guarden för ett ögonblick som mina ögon plötsligt blir tårfyllda. Och ingen ser hur tankarna mitt i samtalen smiter iväg till sin egen vrå. Alla dessa ansikten jag/vi bär och önskan om att någon ska se igenom paradoxalt med rädslan för att någon faktiskt ska upptäcka det inunder.

Resume av dagarna

Nu har det gått några dagar sedan senaste inlägget, det är svårt att komma över rädslan att skriva och publicera blogg-inläggen i kombination med att det är tufft att alls bara leva just nu.

Söndagen var en typisk söndag och i min värld vill det säga oändligt lång, en sådan dag när ensamheten äter mig inifrån. Min största bedrift den dagen var att jag tog mig genom duschen, jo jag har hamnat där - där som när saker som de flesta andra bara gör och tar för givna inte längre är en självklarhet. Utan något som utkräver sin kamp för att komma igenom och det känns fruktansvärt.

Måndag och vardag igen med sysselsättning, under dagen befann jag mig i en bubbla där men inte närvarande som min handledare uttryckte det. På kvällen fick jag positiva besked vilka jag inte kan gå in på närmare men det gjorde att jag blev lite mer verklighets förankrad. Tisdag inga större förändringar i mitt mående en gnutta mer här och nu fast med mera ångest inför framtiden.

Då ett positivt besked kommer blir det också en massa rädslor inför det nya och alla tidigare misslyckanden spelar revy över näthinnorna för att påminna om vart jag hör hemma och att jag inte ska börja tro något om mig själv.

Så till idag, då det har vart en riktig ångest och gråt dag, har inte ens kunnat hålla ihop under dagen på stället jag är på under dagarna. En god vän till mig där fick lyssna till kråksången min och den största sorgen lättade åtminstone för en stund av dagen efter det. Skulle igentligen träffat min psykoterapeut idag men pga en rad omständigheter från min sida så kunde jag inte åka iväg, för den som inte känner mig så är det en timmes bilväg från där jag bor till staden vi träffas i. Så det är inte näst gårds.

Jag hade hoppats på att medicinbytet som jag nyss gjort skulle hjälpa mig att plana ut berg och dalbanan det känns som att jag lever i nu. Men efter att ha ätit den i några veckor vid det här laget och fortfarande vara så pass labil som jag är så börjar jag misströsta. Och jag behövde verkligen det halmstrået för att hålla kvar tron på en förändring till ett bättre mående. Men jag kanske kanske drar förhastade slutsatser. 

Skulle vilja sova tills jag vaknar en dag och att jag då var den människa jag en gång själv trodde att jag var.

Gå emot

Jag vet inte om jag verkligen är ämnad för det här med att blogga, ärligt talat så är jag livrädd för att börja publicera inlägg och känner en enorm prestationsångest.

Idag är nog heller inte bästa dagen, har nyss haft panikångest och fortfarande svårt att plana ut efter den, men när kommer igentligen bästa dagen?!
Förmodligen aldrig i mitt fall och då är det väl bara till att ta tag i det med en gång.

Skulle vilja skrika rakt ut och låta tårarna svämma över men det tar stopp och ligger som en klump i bröstkorgen och halsen istället, hoppas det hjälper att skriva av sig här - att allt lättar genom att bara sätta orden på vad som händer innuti mig.

Känner mig ensamen, missanpassad och missförstådd. Önskar verkligen att människor lyssnade mer till vad jag säger istället för att som bäst höra och döma efter vad de tror sig se.

Skönt att sommaren lider mot sitt slut och att de som arbetar tex min terapeut börjar att finnas på plats igen. Kanske går det med lite hjälp att plana ut och vända kölen rätt så att livet kan kännas meningsfullt och kanske rent ut roligt och bra emellanåt. Tiden läker inte men den utvisar.

Invigning av blogger liv - Välkommen

En ny era tar vid där jag ska försöka mynta nytt liv i min kreativa sida som bloggare.